Blogg

Sigrid: "För Okonkwo känner jag inget, beror det på att han tvingas bära på hela Afrika"

Min bokhylla är sorgligt vit och västlig. Hur många afrikanska eller asiatiska författare ryms? Få. Mycket få.  

Förmodligen är det därför, av samvetskval, som jag inte ger upp min läsning av Chinua Achebes ”Allt går sönder”. Ingen roman har betytt mer för den afrikanska litteraturen, säger Akademieledamoten Per Wästberg i förordet. En klassiker, kallas den. Romanen utlovas därtill ge en motbild av den stereotypa Afrikabild, det sätt européer valt att skildra kontinenten och det afrikanska folket. 

Nu ska jag alltså få läsa om det riktiga Afrika. Inifrån. 

Om det nu ens går att tala om ett afrikanskt folk, en afrikansk litteratur, vill säga. Bara inom det nutida landet Nigeria finns två vitt skilda litterära och kulturella läger: syd och nord. Till litteraturfestivalen i Abeokuta i västra Nigeria, där Nobelpristagaren Wole Soyinka växte upp, kom nu senast, enligt SR:s före detta Afrikakorrespondent, endast en enda nigeriansk författare från norr som skriver på engelska. Haussa är annars lokalspråket som många författare brukar där.

Nordbon ska ha varit en exotisk särling i litteraturfestivalgänget. Det är nämligen i regel i södra Nigeria, bland de välutbildade från Igbofolken, som de etablerade och säljande författarna så som Chimamanda Ngozi Adichie och Teju Cole återfinns. Fast de återfinns inte där, utan utomlands där de är bosatta och har läst på universiteten. De afrikaner som skriver på engelska har såklart större chans att bli utgivna och upptäckta av en större publik och kunna leva på sitt yrke än de som skriver på sina lokala språk, särskilt som det inte finns samma ekonomi och förlagsstruktur i Afrika som i Amerika och Europa. 

Men tillbaka till när allt gick sönder för att sedan börja lagas. Under tiden kring Nigerias självständighet och avkolonialiseringen på 60-talet inträffade en för landet litterär boom där författarna nästan uteslutande, liksom Chinua Achebe, kom från Igbofolket. Han gav ut sin  sin ”Allt går sönder” redan 1958. Varför har den blivit en klassiker? I romanen skildrar Achebe kulturkrocken mellan det traditionella igbosamhället och den brittiska kolonialmakten. För den minst sagt patriarkala huvudpersonen Okonkwo blir övergången till det nya samhället mycket, mycket svår att hantera. Extra smärtsam blir processen eftersom det är just en process, inget som sker över en natt. En dag tycks han bara inse att allt vad hans kultur heter, vad som är han, är förbi. Och en reaktionär principfast karlakarl och krigare, kan inte bli omstöpt, inte anpassa sig. Han måste slåss.

Perspektivet är alltså Okonkwos, genom hans ögon får vi följa livet i den förkoloniala lilla byn där igbofolkets kultur råder och hur så småningom allt: struktur och sedvänjor smulas sönder och ersätts av förvirring, förnedring, splittring, huggknivar och gevär. Det revolutionerande med ”Allt går sönder” var att det var den första romanen på engelska där en afrikansk karaktär tilläts se och beskriva sig själv, sitt land, sitt hem. Tidigare hade engelskspråkiga läsare bara fått ta del av afrikaner som exotiska porträtt. Att den här boken anses så viktig att den tydligen är obligatorisk läsning i många nigerianska skolor ger mig ändå värk. 

För även om huvudpersonens synfält utgår från en svart mans ansikte är det en roman till de ljushyade. Okonkwos ögon är inte käglors skrift riktad som strålar för de egna folket att se. Achebe har skrivit romanen med en vit publik i åtanke, en slags uppfostrings- och upplysningsbok. Så kanske romanen skulle kunna benämnas. Språket därtill (jag kan bara se till den svenska översättningen av Ebbe Linde) är en besvikelse. Det är på intet sätt värdigt en litterär klassiker. Inget att direkt klaga på, men verkligen inte heller något att jubla eller förundras över. Tonen är tråkigt opersonlig. Småtorr. En framträdande speakerröst lägger hela tiden sin mun mellan mig och romanpersonerna, platserna.

Det tar mig över en månad att läsa klart den här till antal sidor räknade helt ordinära roman. Annat lockar mer, drar mig in och uppslukar, bort från den afrikanska klassikern. Det dåliga samvetet drar mig åter. Ok, Okonkwo, hur ska du ha det och varför bryr jag mig inte om dig och alla dina fruar och barn som du inte verkar veta namnen på? Jag kommer visserligen på mig med att det vore så mycket mer spännande att få läsa om dem, hur de ser på dig, på sitt hem, kultur och land, följa deras ögon. Om du bara kunde sluta vara så styrd av den i romanen högre stående berättarrösten, Okonkwo. Jag önskar du fick känna och leva mer. På riktigt. Jag önskar mer miljöbeskrivningar, mer dramatik, lukter och ljud, till och med adjektiv. Kort och gott: mer kött och puls, tack! 

”Allt går sönder” har en styrka såväl som svaghet vilken kan läggas i just denna speaker. Romanens framträdande berättarröst är neutral och icke idealiserande, inte heller dömande. Osentimentalt och kraftfullt gör det berättelsen trovärdig och skapar en komplex gråzon utan schabloner av onda och goda. Hemska sedvänjor hos igbofolket dras exempelvis fram i ljuset. Achebe ägnar sig inte åt idealiserande och mörkande, men det blir ibland också närmast ett vetenskapligt redogörande. Berättaren rapar mekaniskt upp vad som sker eller har skett.

Karaktärerna i ”Allt går sönder” är och förblir för mig just karaktärer – en del, kvinnor såklart, har inte ens namn. Genom Okonkwo får jag del av en historisk avgörande epok, en kultur, ett skeende, genom honom ska jag förstå ett helt folk, kanske till och med en hel kontinents förflutna, dess koloniala sår och övergången till det som blev, som är på väg. Men jag saknar känslorna, rytm, tempo, hjärta och blod. För Okonkwo känner jag inget. Inget alls. 

Till hans försvar ska sägas att det kanske inte är så konstigt. Romanen igenom tvingas han släpa med sig hela denna gigantiska kontinent och tema inom sitt jag. Aldrig någonsin lyckas han få mig engagerad på ett djupare individplan, intressera mig för honom, som person. 

En av sekvenserna i ”Allt går sönder” i kort serieform skapad av Inti Chavez Perez och Sara Olausson. Publicerad i tidskriften Bang.

En av sekvenserna i ”Allt går sönder” i kort serieform skapad av Inti Chavez Perez och Sara Olausson. Publicerad i tidskriften Bang.

En miniresumé av intrigen i ”Allt går sönder” får jag, händelsevis, samma dag som jag avslutat boken. Den feministiska tidskriften Bang dimper ned i brevlådan och här återfinns ”Allt går sönder” i kort serieform skapad av Inti Chavez Perez och Sara Olausson. De menar att romanen också handlar om en könsmaktsordning i samverkan med kolonialismen och rasismens strukturer. Varför går det så exceptionellt illa för Okonkwo? Varför klarade han inte av övergången till det nya systemet, kolonialismen?

Här, i en av de sista serierutorna, får jag ett direktsvar av honom. Vi kan hoppas att skoleleverna, när de läser ”Allt går sönder” uppmanas att diskutera även denna jämställdhetsaspekt, fundera över mäns snäva könsroller som brutal och destruktiv kraft. ”Ingen förlorade lika mycket status som jag. Min manliga identitet krossades av det nya systemet.” 

Info: Chinua Achebe: ”Allt går sönder”, utgiven av Bokförlaget Tranan i Ebbe Lindes svenska översättning.

”Allt går sönder” i kort serieform skapad av Inti Chavez Perez och Sara Olausson

”Allt går sönder” i kort serieform skapad av Inti Chavez Perez och Sara Olausson