Sigrid: Marre och Jack – och motboksmedicinen

 

Nu är det 40-årsjubileum för två epokgörande romaner. Vi har redan sett SVT-dokumentären ”Det mest förbjudna” om Kerstin Thorvall. I en scen är hon inne hos förläggaren med snuskiga citronminen. ”Det är bara för mycket, Kerstin”, säger förläggaren med avsmaksrösten. På förläggarens skrivbord ligger redan Ulf Lundells ”Jack”. Kerstin Thorvall, i serien spelad av Cilla Thorell, ger den en måttligt imponerad blick.

Men de två böckerna har kanske inte så mycket gemensamt egentligen – förutom att de innehåller mycket självupptagna, känsliga huvudpersoner som gillar sex och har svårt att införliva sig med samhällsnormen. Män gillar Lundells ”Jack”. Kvinnor gillar Thorvalls Kerstin. Nej, vänta. Inte alla män, inte alla kvinnor…. Men ändå. Lite så. Fast när det begav sig var ”Det mest förbjudna” det mest förbjudna att avguda, även för kvinnor. Men ”Jack” fick förstås applåder och klapp, klapp, klapp.

    De har båda fått ”motböcker”. Johan Wensheim skriver i ”Lilla du och jävla jag” om förhållandet mellan Thora Vall och hennes 50 år yngre älskare Jonas. Boken publiceras år 2006.

    Ulf Lundell behövde inte vänta så länge. Karaktärerna Marre Bottin och Jack Råstedt från romanen ”Jack” möts igen på hög metanivå när Maria-Pia Boethius, som haft ett förhållande med Ulf Lundell, får kontrakt på sin ”Svensson, Svensson”. 1979, tre år efter ”Jack”, ligger den i bokdiskarna.

    Nu är det Marre som har tolkningsföreträde. Hon beskriver träffsäkert pojkmannen Jack, hans sexnojor och prydhet, hur hon läser manuset till ”Jack” och häpnar över språket, begåvningen, men upptäcker också att den hon älskar verkar hata henne. Hon äcklas av karaktären Marre så som Jack skrivit fram henne, deras förhållande.

    Bilden av Jack, antihjälten, så som han framstår i ”Jack” blir en annan i ”Svensson, Svensson” som fått namn efter den tidning som Marre Bottin jobbar på i romanen. I ”Svensson, Svensson” är Jack bara några inledande kapitel av Marres liv (boken handlar trots allt om hennes liv). Han är ett skolexempel på en pojkman med Madonna/Hora-komplex. ”En vuxen pojke som vägrar stelna i vuxenhet”, en person med kluven haka, en ”skäggstubbig barnstjärt”. På en vägg har han sina fräscha, rena, oskuldsfulla idealtjejer uppnålade. I Domuskassen han tar med sig hem till Marre ligger porrmagasinen. Han firar gärna sina egna framgångar ihop med henne, men hennes tycks skrämmande och hotfulla. För att inte tala om att hon är kåtare än han. Sireners sång, en tjutande livsfara!

    Marres skrivmaskin försvinner, han lämnar hennes smycken till pantbanken, länsar hennes dotters spargris för att kunna köpa sprit. Han blir känd. Hon har varit vinstdrivande, daddat. Hon är kär. När hon gråter säger han att han älskar när hon vågar visa sig sårbar och naken – en riktig kvinna.

    Det finns en ständigt ruvande Fröken Julie-problematik i ”Svensson, Svensson”. Kvinnan från en högre klass med bildningskapital, pengar, självständighet och status i kärleks- och sexdragkamp med män från en lägre samhällsklass. Hur hon försörjer Jack, låter honom sitta och skriva i hennes lägenhet, boostar honom, bekräftar honom.

    Det som gör ”Svensson, Svensson” så intressant, fin och bra är Boethius humoristiska instick och hennes rörliga och mångfacetterade personporträtt. Hon viker inte för att skildra Marres egna tillkortakommanden. Porträttet av Jack gör visserligen att skämskuddsreflexen rycker, men jag får också sympati för honom. Det är inte konstigt att Marre och han blir förälskade. Ett genomgående tema i ”Svensson, Svensson” är annars ”förrädarsvansen”, den som kvinnor bär, hur den alltid snärtar hur de än vänder sig. Flera exempel utspelar sig i tidningsvärlden, i situationer som Marre ställs inför och iakttar. Som när en av redaktionens kvinnor – som aldrig solidariserats sig med kvinnorörelsen utan tvärtom alltid arbetat för att bli upphöjd av män på deras villkor – plötsligt tycker att övriga kvinnor ska rösta fram henne som chef. Hur ska Marre göra nu? Rösta på en kvinna som inte ser något problem i att ha porrannonser i tidningen?

    Att älska Jack och hellre stanna hemma med honom än åka på reportageresa – han som dessutom på många sätt föraktar kvinnor – blir att att svika sina medsystrar och kvinnorörelsen, att i korta perioder lämna bort sitt barn i tron att det har det bättre där ger snärten av dåliga-mamma-vibben, att vara född in i borgarklass i en tid då vänsterrörelsen gör att rödmännen alltid kan piska ut sitt ”bortskämda borgarfittakort”. Svansen svänger och svänger och det dåligt samvetet spinner med den.

    I jämförelse med Thorvalls ”De mest förbjudna” är ”Svensson, Svensson” mild, men tankeväckande. Den är mer resonerande och ger djupare porträtt – inte bara av huvudpersonen.

    Serien av ”motböcker” par emellan lär väl för övrigt fortgå. Senast i raden har vi ju Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahls böcker.

    Om jag fick önska skrev Linda Boström Knausgård ett bidrag i genren.