Blogg

Sune: Szerbs dagbok fördjupar den italienska resan

 

En av mina bästa läsupplevelser i höstas var ungraren Antal Szerbs roman ”Resa i månljus”. Romanen kom ut för 80 år sedan, och är en lika lättsam som tungsint resa i 1930-talets Italien med sin växande fascism. Men det är den personliga resan som Szerb fokuserar på, både den inre och yttre och läsningen formar sig till en filosofisk aha-upplevelse med både utrops- och frågetecken.

Nu ger samma förlag, det unga pigga Nilsson förlag, ut en dagbok som författaren gjorde under sin verkliga Italienresa 1935, en form av research: ”Det tredje tornet – en resa i Italien 1935” (översättning; Maria Ortman). Även detta är en mycket fin volym, mer konkret med tankar om högt och lågt, om samtiden och historien, länder, städer och folk.

Ibland är den tramsigt grabbig (som hans syn på italienskorna; ”Venetianskorna går alltid barhuvade och är alla fula”), men desto oftare underfundig, lärorik, vacker och tänkvärd. Hans kärleksförklaring till de italienska städernas trånga gränder, till exempel; ”Det är för grändernas skull jag älskar Italien. För mig betyder gränder samma sak som trädgårdar gjorde för Goethes samtida och ”naturen” för romantikerna. /…/ Första gången jag såg en liten italiensk bergstad med sådana gränder upplevde jag mitt livs största extas.”

I den tunna bok ges också 30-talets fascism mer plats. Szerb skriver hur det massiva styret enar och förenar Italien, att fascismens sociala institutioner imponerar, men han är öppet rak och vass i sin kritik av det nya land som byggs framför hans ögon, där ledaren – Il Duce – hyllas gränslöst. Szerb skriver om hur tidningarna endast består av positiva nyheter och hur dessa okritiskt hyllande texter (”Det kan inte vara journalister som skriver dessa artiklar, det måste vara änglar”) skapar en suggestiv masshypnos. Lika otäckt, som farligt. Han såg det, vi vet det, vi har facit.

Antal Szerb, står det i bokens baksidesflik, ”dog i ett arbetsläger i Balf i januari 1945. Han begravdes i en massgrav.”